tolkningsföreträde

Jag skummar igenom texterna på RFSL:s blogg hivisverige samtidigt som jag pillar med annat, chattar, ser på ngt klipp; den är rikligt fylld med plattityder med bara få undantag. Jag kommer att tänka imperativet i mitt hivmanifest, att vi, särskilt hivpositiva, bör tala mer om hiv, och kommentaren från en kompis: att vi redan talar nog om hiv, problemet är snarare att nivån och spetsen på det talade är beklämmande.

Beklämmer och rycker mig ur mitt multitaskande gör en text av Nicklas Dennermalm. Han beskriver det skede då en av hans vänner får ett positivt hivbesked och de sociala orosmoment som denne upplever.

Slutledningen lyder att hiv inte är som vilken infektion som helst. ”Dammit!” Skulle man säga emot honom: ”I dare you.”.

Utsagan att hiv inte vore ”[...] som andra infektioner” framträder snarast föreskrivande än beskrivande med de hotande (kraft)uttrycken och valet att inte samtidigt tillägga: men jag önskar att det en dag vore en infektion bland andra. Jag undrar, önskar Dennermalm att hiv förblir en infektion med särstaus? Vem vore betjänt av det?

Konspiratoriska röster i mig antyder att han ju är hivpreventionist och kanske på något plan vill värna hiv-stigmats avskräckande värde, för trots allt är hiv-preventionens ändamål ändå att minska nyinfektioner (motorn i ”risksamhället” sägs ju vara ”jag är rädd!”). Tas hiv för lättvindigt, kanske det inträffar, kan man argumentera. Alltså bäst att behålla skräckbilden av hiv. Men vem fastslår vad som är lättvindigt och huruvida en infektion är som alla andra?

Mycket mer troligt dock vill Dennermalm med sin text visa respekt för hivpositivas upplevelser. Denna respekt skulle jag däremot se i att lämna tolkningsföreträdet för hur en hivinfektion upplevs (som hot, sorg, belastning, etc) till den hivpositive, då denne naturgivet är den som fenomenologiskt står närmast upplevelsen att vara smittad. Kanske är den arg, ledsen, eller känner inget särskilt. Vi är olika; hivpositiva är olika. Detta måste beaktas. Faran består annars i att när man alltför starkt antar, liksom fastslår, att hivpositiva behöver stöd, ja, då behöver de stöd just eftersom man på så sätt gör beskedet till något som man behöver stöd för. Vi uppför oss i viss mån som det förväntas av oss. Dessa förväntningar bör lämnas därhän, samtidigt som ett värdigt bemötande självklart tillstår varje patient, vilken sjukdom det än handlar om.

Att Dennermalm outar sig som hivnegativ (”Och skulle jag någonsin skulle (sic!) testa positivt för hiv”)och ändå menar sig ha rätt till detta tolkningsföreträde till om vad en hivinfektion är, sätter texten i ytterligare preskriptiv dager. Jag undrar återigen: varför? Varför lämnas ohyggliga vittnesmål (”[B]ögen som blir ratad på krogen för 500:e gången när han berättar att han är hivpositiv. […] [H]ivpositiva som fyller ut ansiktet för att de inte ska se tärda ut. […] [A]lla som letar efter den mest diskreta dosetten och tar sina mediciner i hemlighet eller känner sig tvingade att ljuga för sin familj och sina vänner”) utan att samtidigt göra det uppenbara att beklaga dem? Att låta dem stå oemotsagda leder till att Dennermalm, hur mycket jag än hoppas på en motsatt avsikt, befäster ett status quo kring hiv. Dessutom inskärper han allvaret i att på något sätt avvika från hans tolkning av hiv, att hiv är och, som det verkar, bör förbli en särstämplad infektion. Bör vi inte istället söka efter andra berättelser som faktiskt utmanar denna förhärskande bild? De finns där, jag vet det. De om några skulle skänka samtalet om hiv den udd och flerstämmighet som den så trängande behöver. Det hårt tuktade klimatet i hiv-diskursen måste öppnas upp, för att släppa in och fram sådana bidrag. 
Så: Dennermalm, lyft på sanktionerna, dammit! Överge tolkningsföreträdet. I dare you.