Mittwoch, 4. Juli 2012

sonderar den akademiska terrängen


Hej,
jag är germanist/lingvist men har börjat inrikta mig mer på ämnet hiv och skulle vilja slå mig in där även akademiskt, att kritiskt undersöka konstruktionen hiv i queerteoretisk anda. Dock känner jag knappt till denna inriktning inom uni. Jag tycker Susan Sontag och Tim Dean har skrivit bra om ämnet, men känner tyvärr inte till något från Sverige, förutom i andra än humanvetenskapliga diskurser (främst förstås medicinska men även sådana med public health approach), vilka inte egentligen intresserar mig. Min fråga till dig, som den väl absoluta förgrundsgestalten inom svensk queerforskning (som jag på alla sätt beundrar), är var du tror mitt intresse skulle låta sig studeras? Om du visste något eller kunde hänvisa till någon skulle jag verkligen uppskatta någon om än liten vägledning.
Vänligast,


Hej och tack för de uppskattande orden. Hiv är inte mitt ämne, men jag färeslår
att du läser David Halperins bok 'What do gay men want?'. Där får du en
queerteoretisk text om begär i alla fall, som också behandlar delar av diskursen
kring hiv. Jag tror att du kommer att kunna hitta intressanta trådar som du
sedan kan spinna vidare på.
Manga halsningar,
Herr K


Hej,
ja, jag ska kolla in den även om, om jag inte minns fel, den snarare har ett hiv-preventivt perspektiv som ibland tyvärr kan slå över i en patologiserande diskurs gentemot hivpositiva. Men jag ska läsa den, om inte annat kan det vara något jag skulle kunna ta avstamp ifrån i en kritik. Tack.
Mvh,

---


Visst, jag var säkert otydlig i min frågeställning; den var vitt hållen. Frågan var ju hur hiv konstrueras, dvs. hur snarast den hivpositive (vilken om något borde vara måltavla för hiv-projektioner?) konstrueras, inte ngn sorts djupare begärsundersökning i varför folk har oskyddat sex, vad som väl kan ha gått snett där (här kan jag dra fram Phil C Langer som forskar på Freie Uni i Berlin som exempel. Han menar i sin Beschädigte Identität : Dynamiken des sexuellen Risikoverhaltens schwuler und bisexueller Männer, att hivsmittade hbt-män skulle ha en ”skadad identitet”, att man måste verka mot homofobi, eftersom det är denna i internaliserad form som vore en avgörande del i att hbt-män utsätter sig för risk för hivsmitta. Alltså der han företräde för tolkningen att utsättande för hivrisk skulle vara ett sorts självdestruktivt beetende. I Tim Deans Unlimited Intimacy: Reflections on the Subculture of Barebacking nämns en liknande åsikt av en ”känd genusteoretiker” som reaktion till hans monografi, att oskyddat sex skulle vara ”gay men creating death camps for themselves” (S.3). Alltså: Hivpositivitet som resultat av patologiskt beteende, risktagande som något sjukligt, vars bevekelsegrunder måste studeras för att sedan botas).

Problemet med en sådan ingång är, att man antar att handlingen oskyddat sex hos bögar, med relativt hög risk för hiv, är något suspekt, då en sund människa förmodas eftersträva att inte smittas med hiv och därför framgångsrikt alltid väljer att ha skyddat sex. Allt annat vore irrationellt och måste undersökas närmare, så att man kan hjälpa dem, som fortfarande är fast i denna irrationalitet.
Detta förutsätter oskyddat sex som något i sig felaktigt och avvikande, vilket man i dessa studier undersöker som patologi. Man uppställer genom ett sådant tänkande normer för sexuella handlingar, där normbrottet blir att ha oskyddat sex och således att bli hivpositiv. Normbrott tenderar att laddas med skuld och sedan skam, vilket är en möjlig grund för det hivstigma som vi ser idag. Blir man smittad idag, uppdagas nämligen ett sexuellt ickenormativt beteende, jämfört med på 80-talet, då det vid ett hivpositivt testbesked handlade om att uppdaga en ickenormativ och således skambelagd identitet: homosexuell, droganvändare, prostituerad.

Detta visar på, inte att faktiskt hivpositiva måste bedriva forskning, utan att ett annat perspektiv är av nöden. Den ingång som denne respekterade forskare har är den priviligierades, dvs. den hiv-negatives: Hur kan man hindra att andra hemfaller för viruset? Intresset, så förefaller det mig, slutar där den de priviligerade är betjänade, dvs. att de förhindras från det oönskade och övriga lämnas åt sitt öde och används på sin höjd som studieexempel. Ämnet hiv skulle alltså vara att hindras från hiv, punkt.
Det är i grunden en, om än omedveten, serofob (jag använder här begreppet analogt med homofobi, serofobi alltså: hiv-fientlighet) inställning,eftersom en hivpositivs intresse gentemot sig själv inte kan vara att inte smittas med hiv (den är ju redan det). Prevention i meningen förhindrande av ny smitta, tjänar i sitt väsen hiv-negativas intressen. Att förknippa hiv med prevention är således att välja hivnegativas intressen framför hivpositivas. Detta ignorerar hivpoitivas intressen och är därför serofobt.

Herr K borde vara väl medveten om min parallel till den queerteoretiska vändingen i början av 1990-talet. Han borde förstå, att vändningen till queerteori innebar att upphöra att problematisera hbt-personer, att i stället vända blicken mot det, som skapar hbt-personer som problem, alltså den heteronormativa matrisen.
Just denna vändning anser jag är en ofrånkomlig del i hivpositivas emancipation. Detta går i linje med det poststrukturalistiska credot, att sluta tala om subjektet utan låta subjektet själv tala, om än ställföreträdande som ett talande ur subjektet. Att tala om subjektet skapar nya projektioner och främmandegör ett redan alienerat subjekt, medan att låta subjektet tala motverkar dessa tendenser och i sig verkar för att dekonstruera konstruktioner och främmandegöranden. Det var snarast detta som jag menade med min frågeställning.

Montag, 25. Juni 2012

"im schatten eines gesetzes"

 http://www.tidningenkomut.se/2012/03/i-skuggan-av-en-lag/

ich im interview zur schwedischen hiv-gesetzesgebung in schwedischer schwullesbischer zeitschrift ("kom ut") aus der märzausgabe mit dem titel "im schatten eines gesetzes".

this is an interview on the swedish hiv-legislation in which i took part in january 2012 for the swedish lgbt-magazine "kom ut" entitled "in the shadow of the law".


Sonntag, 24. Juni 2012

running through the love parade anno 2012



hat zu anfang mega viel spaß gemacht! laufen. auf freunde treffen. das plakat umändern. wurde aber während der parade dumm angemacht von einer gruppe die ich als mein fanclub wähnte. ich wurde dann mit "na viel spaß mit deiner hiv-infektion" beglückwünscht, wo ich erst 10 sekunden danach kapierte, was sie eigentlich gesagt hatten, ihre beleidigung erkannt hattte. die obertrottel sind dann beschämt zurück zu mir gekommen für eine entschuldigung, worauf ich jedoch lediglich in der lage war zu sagen: "geht zurück nach brandenburg, ihr seid zutiefst hassenswert".
am ende des umzugs staute sich immer mehr ein starkes gefühl des nicht zu überwindenden otherness auf und ich musste das plakat bei einer freundin stehenlassen und als vorgespiegelter hivneg in fanny und alexander-outfit wieder nach hause fahren und zu mir kommen.

verstehen und überwindung des otherness/othering wird mein nächstes unterfangen sein. und dann, venture to the stars!

danke les deux mecs für die bilder: http://www.2mecs.de/wp/?p=5633

Dienstag, 5. Juni 2012

Begreppet bromsmedicin: kommentar.

Vilka ord använder vi när vi talar om hiv och  med vilka andra föreställningar och laddningar är de sammanflätade? Nedan en kommentar till min text "Begreppet bromsmedicin" av Walter Heidkampf:

http://blog.qruiser.com/hivdiva/148912/risk-chanser--mojligheter

Sonntag, 3. Juni 2012

hiv in der populärmusik 3; new order - 1963



schlüsselausschnitte aus dem liedertext:

"It was January, 1963
When Johnny came home with a gift for me
He said I bought it for you because I love you
And I bought it for you because it's your birthday, too"

"He told me to close my eyes
My gift would be a great surprise
I saw tears were in his eyes
He never meant to hurt me
Oh, God, Johnny, don't point that gun at me
There's so many ways our lives have changed
But please, I beg, don't do this to me
Johnny, don't point that gun at me
Can I save my life at any price?
For God's sake won't you listen to me?"


"And though he was ashamed that he had took a life
Johnny came home with another wife
And he often remembered how it used to be
Before that special occasion, 1963"

geht auch auf den legendarischen mitbegründer der ebenfalls legendarischen "Diseased Pariah News", Beowulf Thorne, zurück, der sein geschlechsteil zuweilen beschrieb als “I’ve Got the Danger Penis” bzw. “This Gun Shoots Death.”

Montag, 21. Mai 2012

Begreppet bromsmedicin

Käre Robert Jacobsson från Ligga med P3,
jag lyssnade på dig den första december 2011 när du upplyste om hiv/aids i din ”hivskola” (http://sverigesradio.se/api/radio/radio.aspx?type=db&id=3608154&codingformat=.m4a&metafile=asx ). Jag slogs av din goda avsikt tillsammans med din bristande insikt, som du uppvisade där. Det handlar om begreppet bromsmedicin. Du målar upp en bild av hiv, där tillväxten av virus hämmas av bromsmediciner men med det likväl oåterkalleliga slutsstadiet aids hotande i horisonten. Samtidigt bör vi, understryker du, ”tillsammans ta reda på mer om hiv”, eftersom ”personer som lever med hiv i sverige idag ständigt möts av okunskap och fördomar”. För mig är bromsmedicinsbegreppet just en sådan okunskap förpackad i ett ord som vi bör ta reda på mer om för att arbeta mot fördomar kring hiv. Begreppet bromsmedicin tvingar oss nämligen fast i en föreställning om hiv som tillhör aidsåren, det förgångna, och skymmer blicken för vad det innebär att vara hivpositiv idag.
Jag läser Hervé Guiberts À l'ami qui ne m'a pas sauvé la vie (svensk titel: Till vännen som inte ville (!) rädda mitt liv) i dagarna, där författaren berättar om behandlingen av sin aids under slutet av 80talet:
"Mittlerweile verzögert man sie [die schwersten Attacken: Pneumocystis, Toxoplasmose] mittels Verschreibung von azt" (s. 11, tysk översättning, Rowohlt 1991). Jag vet inte hur Anders Bodegård översatt det till svenska, men jag skulle gissa på liknande: ”numera fördröjer man dem [de svåraste attackerna: pneumocystis, toxoplasmos] genom att skriva ut
azt”. Detta beskriver med ett typiskt exempel aidserans bromsmediciner och dess verkningar: att minska farten något av ett fortsatt insjuknande mot en säker död. Istället för att redan imorgon kanske ådra sig lunginflammation och dö av dess verkningar, ja, då kunde bromsmedicinen förskjuta detta några veckor, månader, år. Men tidsbanan gick inte att rubba: målet var oundvikligt, bara hastigheten kunde inbromsas. (Susan Sontag talar i AIDS and its metaphors om en dåtida föreställning om hiv som ett inbyggt 'trajectory' (tidsbana) mot en säker död, fastän man på den tiden, 1988, ännu inte visste, att ett positivt hivbesked definitivt ledde till döden).
På detta sätt använder man idag begreppet bromsmedicin för andra sjukdomar. För ALS,
MS och Parkinsons finns bromsmediciner, som skjuter upp en redan säker död.
Det må vara sant att de moderna hivmedicinerna i någon mening fortfarande också fungerar bromsande genom att de hämmar tillväxten av virus, ja, i princip kväser den till det icke-mätbara (där man i Sverige fortfarande vägrar erkänna att hivpatienter med fungerande medicinering inte längre smittar). Man talar även om en normal levnadsförväntan.
Metaforen av ett bromsande, som en gång fanns vad gällde aids, är för ALS, MS och Parkinsons fullständig (förskjutande av insjuknandet med nära säker död), men inte längre för hiv. För: Var är farten som med minskad hastighet leder fram till målet? Med tillgång till dagens hivmediciner leder inte hiv till aids, inte heller långsammare, utan: inte alls.
Man skulle kunna argumentera för en annan förståelse av bromsning: en sorts bromsning till totalt avstannande. Som en parkeringsbroms. Hiv skulle då kunna liknas vid ett fordon parkerat i sluttning, men orörlig.
Skulle man då istället kunna tala om stoppmedicin? Nej, egentligen inte, eftersom hivviruset förblir i kroppen, om än omätbart, osmittsamt och berövat sin immunförsvarsnedbrytande aktivitet. På många sätt undandrar sig dagens hivmedicin aidstidens bildspråk, varför det är så olyckligt att fortfarande använder sig av det i svenskan. Hiv är idag, som klyschan säger: ”ingen dödsdom”. Varför då hålla fast vid ett begrepp som delvis förutsätter denna dödsdom? På andra språk används vardagligt mer exakta begrepp: antiretroviral medicin; kombinationsterapi (läkemedel mot hiv är sammansatta av flera aktiva substanser); hivmedicin. På fackspråk: haart eller art.
Ifall vi är eniga om att bromsmedicin inte längre kan beteckna dagens hivmediciner, bör vi då söka efter andra bilder för att belysa och tillgängliggöra dem? Nja. Bilder kan förmedla förståelse på ett effektivt sätt, fast med risken att utesluta något, framhäva saker ur proportion, osv. Ju fler bilder som sätts in som budbärare däremot, desto mindre är denna risk. Medicinspråket är i sig redan denna bildskatt, som kommer till användning i all populärvetenskaplig medicinsk litteratur och således i förklaringen av antiretroviral medicin, kombinationsterapi och
hivmedicin. Förklaringen blir alltefter medicinens utveckling rörlig och inte fastlagd på en enda bild: att bromsa. Hur torrt det än må förefalla, är denna väg att föredra, då missförstånden minskar och priset för dessa alltid måste betalas av de hivpositiva.
Begreppet bromsmedicin leder den oinvigde till att tro att de mediciner som en hivpatient tar endast bromsar upp infektionen, men till sist ändå leder till aids och därefter döden. Genom att använda det ordet, även om det inte är ens avsikt, ökar man okunskapen och därmed stigmat kring hiv.
Jag håller med dig, Robert: vi borde alla tillsammans ta reda på mer om hiv. Vi skulle då upptäcka hur dagens hivmediciner fungerar och kritiskt ifrågasätta det fortsatta berättigandet i begreppet bromsmedicin. Jag önskar att du gör det, att Sverige gör det.