Käre
Robert
Jacobsson fr
ån Ligga
med P3,
jag lyssnade på dig
den första december 2011 när du upplyste om hiv/aids i din
”hivskola”
(http://sverigesradio.se/api/radio/radio.aspx?type=db&id=3608154&codingformat=.m4a&metafile=asx
). Jag slogs av din goda avsikt tillsammans med din bristande insikt,
som du uppvisade där. Det handlar om begreppet bromsmedicin. Du
målar upp en bild av hiv, där tillväxten av virus hämmas av
bromsmediciner men med det likväl oåterkalleliga slutsstadiet aids
hotande i horisonten. Samtidigt bör vi, understryker du,
”tillsammans ta reda på mer om hiv”, eftersom ”personer som
lever med hiv i sverige idag ständigt möts av okunskap och fördomar”.
För mig är bromsmedicinsbegreppet just en sådan okunskap förpackad
i ett ord som vi bör ta reda på mer om för att arbeta mot fördomar
kring hiv. Begreppet bromsmedicin tvingar oss nämligen fast i en
föreställning om hiv som tillhör aidsåren, det förgångna, och
skymmer blicken för vad det innebär att vara hivpositiv idag.
Jag läser Hervé
Guiberts À l'ami
qui ne m'a pas sauvé la vie
(svensk titel: Till vännen
som inte ville (!)
rädda mitt liv) i dagarna, där
författaren berättar om behandlingen av sin aids under slutet av
80talet:
"Mittlerweile verzögert man sie [die schwersten
Attacken: Pneumocystis, Toxoplasmose] mittels Verschreibung von azt"
(s. 11, tysk översättning, Rowohlt 1991). Jag vet inte hur Anders
Bodegård översatt det till svenska, men jag skulle gissa på
liknande: ”numera fördröjer man dem [de svåraste attackerna:
pneumocystis, toxoplasmos] genom att skriva ut azt”.
Detta beskriver med ett typiskt exempel aidserans bromsmediciner och
dess verkningar: att minska farten något av ett fortsatt insjuknande
mot en säker död. Istället för att redan imorgon kanske ådra sig
lunginflammation och dö av dess verkningar, ja, då kunde
bromsmedicinen förskjuta detta några veckor, månader, år. Men
tidsbanan gick inte att rubba: målet var oundvikligt, bara
hastigheten kunde inbromsas. (Susan Sontag talar i AIDS
and its metaphors om en dåtida
föreställning om hiv som ett inbyggt 'trajectory' (tidsbana) mot en
säker död, fastän man på den tiden, 1988, ännu inte visste, att
ett positivt hivbesked definitivt ledde till döden).
På detta sätt använder
man idag begreppet bromsmedicin för andra sjukdomar. För ALS,
MS
och Parkinsons finns bromsmediciner, som skjuter upp en redan säker
död.
Det må vara sant att de
moderna hivmedicinerna i någon mening fortfarande också fungerar
bromsande genom att de hämmar tillväxten av virus, ja, i princip
kväser den till det icke-mätbara (där man i Sverige fortfarande
vägrar erkänna att hivpatienter med fungerande medicinering inte
längre smittar). Man talar även om en normal levnadsförväntan.
Metaforen av ett
bromsande, som en gång fanns vad gällde aids, är för ALS, MS och
Parkinsons fullständig (förskjutande av insjuknandet med nära
säker död), men inte längre för hiv. För: Var är farten som med
minskad hastighet leder fram till målet? Med tillgång till dagens
hivmediciner leder inte hiv till aids, inte heller långsammare,
utan: inte alls.
Man skulle kunna
argumentera för en annan förståelse av bromsning: en sorts
bromsning till totalt avstannande. Som en parkeringsbroms. Hiv skulle
då kunna liknas vid ett fordon parkerat i sluttning, men orörlig.
Skulle man då
istället kunna tala om stoppmedicin? Nej, egentligen inte, eftersom
hivviruset förblir i kroppen, om än omätbart, osmittsamt och
berövat sin immunförsvarsnedbrytande aktivitet. På många sätt
undandrar sig dagens hivmedicin aidstidens bildspråk, varför det är
så olyckligt att fortfarande använder sig av det i svenskan. Hiv är idag,
som klyschan säger: ”ingen dödsdom”. Varför då hålla fast
vid ett begrepp som delvis förutsätter denna dödsdom? På andra
språk används vardagligt mer exakta begrepp: antiretroviral
medicin; kombinationsterapi
(läkemedel mot hiv är sammansatta av flera aktiva substanser);
hivmedicin. På fackspråk: haart eller art.
Ifall vi är eniga om att bromsmedicin inte längre kan beteckna dagens hivmediciner, bör
vi då söka efter andra bilder för att belysa och tillgängliggöra
dem? Nja. Bilder kan förmedla förståelse på ett effektivt sätt,
fast med risken att utesluta något, framhäva saker ur proportion,
osv. Ju fler bilder som sätts in som budbärare däremot, desto
mindre är denna risk. Medicinspråket är i sig redan denna
bildskatt, som kommer till användning i all populärvetenskaplig
medicinsk litteratur och således i förklaringen av antiretroviral
medicin, kombinationsterapi och
hivmedicin. Förklaringen
blir alltefter medicinens utveckling rörlig och inte fastlagd på en
enda bild: att bromsa. Hur torrt det än må förefalla, är denna
väg att föredra, då missförstånden minskar och priset för dessa
alltid måste betalas av de hivpositiva.
Begreppet bromsmedicin
leder den oinvigde till att tro att de mediciner som en hivpatient
tar endast bromsar upp infektionen, men till sist ändå leder till
aids och därefter döden. Genom att använda det ordet, även om det
inte är ens avsikt, ökar man okunskapen och därmed stigmat kring
hiv.
Jag håller med dig,
Robert: vi borde alla tillsammans ta reda på mer om hiv. Vi skulle
då upptäcka hur dagens hivmediciner fungerar och kritiskt
ifrågasätta det fortsatta berättigandet i begreppet bromsmedicin.
Jag önskar att du gör det, att Sverige gör det.
