Begreppet bromsmedicin

Käre Robert Jacobsson från Ligga med P3,

jag lyssnade på dig den första december 2011 när du upplyste om hiv/aids i din ”hivskola” (http://sverigesradio.se/api/radio/radio.aspx?type=db&id=3608154&codingformat=.m4a&metafile=asx ). Jag slogs av din goda avsikt tillsammans med din bristande insikt, som du uppvisade där. Det handlar om begreppet bromsmedicin. Du målar upp en bild av hiv, där tillväxten av virus hämmas av bromsmediciner men med det likväl oåterkalleliga slutsstadiet aids hotande i horisonten. Samtidigt bör vi, understryker du, ”tillsammans ta reda på mer om hiv”, eftersom ”personer som lever med hiv i sverige idag ständigt möts av okunskap och fördomar”. För mig är bromsmedicinsbegreppet just en sådan okunskap förpackad i ett ord som vi bör ta reda på mer om för att arbeta mot fördomar kring hiv. Begreppet bromsmedicin tvingar oss nämligen fast i en föreställning om hiv som tillhör aidsåren, det förgångna, och skymmer blicken för vad det innebär att vara hivpositiv idag.

Jag läser Hervé Guiberts À l'ami qui ne m'a pas sauvé la vie (svensk titel: Till vännen som inte ville (!) rädda mitt liv) i dagarna, där författaren berättar om behandlingen av sin aids under slutet av 80talet:
"Mittlerweile verzögert man sie [die schwersten Attacken: Pneumocystis, Toxoplasmose] mittels Verschreibung von azt" (s. 11, tysk översättning, Rowohlt 1991). Jag vet inte hur Anders Bodegård översatt det till svenska, men jag skulle gissa på liknande: ”numera fördröjer man dem [de svåraste attackerna: pneumocystis, toxoplasmos] genom att skriva ut azt”. Detta beskriver med ett typiskt exempel aidserans bromsmediciner och dess verkningar: att minska farten något av ett fortsatt insjuknande mot en säker död. Istället för att redan imorgon kanske ådra sig lunginflammation och dö av dess verkningar, ja, då kunde bromsmedicinen förskjuta detta några veckor, månader, år. Men tidsbanan gick inte att rubba: målet var oundvikligt, bara hastigheten kunde inbromsas. (Susan Sontag talar i AIDS and its metaphors om en dåtida föreställning om hiv som ett inbyggt 'trajectory' (tidsbana) mot en säker död, fastän man på den tiden, 1988, ännu inte visste, att ett positivt hivbesked definitivt ledde till döden).

På detta sätt använder man idag begreppet bromsmedicin för andra sjukdomar. För ALS,
MS och Parkinsons finns bromsmediciner, som skjuter upp en redan säker död.

Det må vara sant att de moderna hivmedicinerna i någon mening fortfarande också fungerar bromsande genom att de hämmar tillväxten av virus, ja, i princip kväser den till det icke-mätbara (där man i Sverige fortfarande vägrar erkänna att hivpatienter med fungerande medicinering inte längre smittar). Man talar även om en normal levnadsförväntan.

Metaforen av ett bromsande, som en gång fanns vad gällde aids, är för ALS, MS och Parkinsons fullständig (förskjutande av insjuknandet med nära säker död), men inte längre för hiv. För: Var är farten som med minskad hastighet leder fram till målet? Med tillgång till dagens hivmediciner leder inte hiv till aids, inte heller långsammare, utan: inte alls.

Man skulle kunna argumentera för en annan förståelse av bromsning: en sorts bromsning till totalt avstannande. Som en parkeringsbroms. Hiv skulle då kunna liknas vid ett fordon parkerat i sluttning, men orörlig.

Skulle man då istället kunna tala om stoppmedicin? Nej, egentligen inte, eftersom hivviruset förblir i kroppen, om än omätbart, osmittsamt och berövat sin immunförsvarsnedbrytande aktivitet. På många sätt undandrar sig dagens hivmedicin aidstidens bildspråk, varför det är så olyckligt att fortfarande använder sig av det i svenskan. Hiv är idag, som klyschan säger: ”ingen dödsdom”. Varför då hålla fast vid ett begrepp som delvis förutsätter denna dödsdom? På andra språk används vardagligt mer exakta begrepp: antiretroviral medicin; kombinationsterapi (läkemedel mot hiv är sammansatta av flera aktiva substanser); hivmedicin. På fackspråk: haart eller art.

Ifall vi är eniga om att bromsmedicin inte längre kan beteckna dagens hivmediciner, bör vi då söka efter andra bilder för att belysa och tillgängliggöra dem? Nja. Bilder kan förmedla förståelse på ett effektivt sätt, fast med risken att utesluta något, framhäva saker ur proportion, osv. Ju fler bilder som sätts in som budbärare däremot, desto mindre är denna risk. Medicinspråket är i sig redan denna bildskatt, som kommer till användning i all populärvetenskaplig medicinsk litteratur och således i förklaringen av antiretroviral medicin, kombinationsterapi och

hivmedicin. Förklaringen blir alltefter medicinens utveckling rörlig och inte fastlagd på en enda bild: att bromsa. Hur torrt det än må förefalla, är denna väg att föredra, då missförstånden minskar och priset för dessa alltid måste betalas av de hivpositiva.

Begreppet bromsmedicin leder den oinvigde till att tro att de mediciner som en hivpatient tar endast bromsar upp infektionen, men till sist ändå leder till aids och därefter döden. Genom att använda det ordet, även om det inte är ens avsikt, ökar man okunskapen och därmed stigmat kring hiv.

Jag håller med dig, Robert: vi borde alla tillsammans ta reda på mer om hiv. Vi skulle då upptäcka hur dagens hivmediciner fungerar och kritiskt ifrågasätta det fortsatta berättigandet i begreppet bromsmedicin. Jag önskar att du gör det, att Sverige gör det.