Mittwoch, 4. Juli 2012

sonderar den akademiska terrängen


Hej,
jag är germanist/lingvist men har börjat inrikta mig mer på ämnet hiv och skulle vilja slå mig in där även akademiskt, att kritiskt undersöka konstruktionen hiv i queerteoretisk anda. Dock känner jag knappt till denna inriktning inom uni. Jag tycker Susan Sontag och Tim Dean har skrivit bra om ämnet, men känner tyvärr inte till något från Sverige, förutom i andra än humanvetenskapliga diskurser (främst förstås medicinska men även sådana med public health approach), vilka inte egentligen intresserar mig. Min fråga till dig, som den väl absoluta förgrundsgestalten inom svensk queerforskning (som jag på alla sätt beundrar), är var du tror mitt intresse skulle låta sig studeras? Om du visste något eller kunde hänvisa till någon skulle jag verkligen uppskatta någon om än liten vägledning.
Vänligast,


Hej och tack för de uppskattande orden. Hiv är inte mitt ämne, men jag färeslår
att du läser David Halperins bok 'What do gay men want?'. Där får du en
queerteoretisk text om begär i alla fall, som också behandlar delar av diskursen
kring hiv. Jag tror att du kommer att kunna hitta intressanta trådar som du
sedan kan spinna vidare på.
Manga halsningar,
Herr K


Hej,
ja, jag ska kolla in den även om, om jag inte minns fel, den snarare har ett hiv-preventivt perspektiv som ibland tyvärr kan slå över i en patologiserande diskurs gentemot hivpositiva. Men jag ska läsa den, om inte annat kan det vara något jag skulle kunna ta avstamp ifrån i en kritik. Tack.
Mvh,

---


Visst, jag var säkert otydlig i min frågeställning; den var vitt hållen. Frågan var ju hur hiv konstrueras, dvs. hur snarast den hivpositive (vilken om något borde vara måltavla för hiv-projektioner?) konstrueras, inte ngn sorts djupare begärsundersökning i varför folk har oskyddat sex, vad som väl kan ha gått snett där (här kan jag dra fram Phil C Langer som forskar på Freie Uni i Berlin som exempel. Han menar i sin Beschädigte Identität : Dynamiken des sexuellen Risikoverhaltens schwuler und bisexueller Männer, att hivsmittade hbt-män skulle ha en ”skadad identitet”, att man måste verka mot homofobi, eftersom det är denna i internaliserad form som vore en avgörande del i att hbt-män utsätter sig för risk för hivsmitta. Alltså der han företräde för tolkningen att utsättande för hivrisk skulle vara ett sorts självdestruktivt beetende. I Tim Deans Unlimited Intimacy: Reflections on the Subculture of Barebacking nämns en liknande åsikt av en ”känd genusteoretiker” som reaktion till hans monografi, att oskyddat sex skulle vara ”gay men creating death camps for themselves” (S.3). Alltså: Hivpositivitet som resultat av patologiskt beteende, risktagande som något sjukligt, vars bevekelsegrunder måste studeras för att sedan botas).

Problemet med en sådan ingång är, att man antar att handlingen oskyddat sex hos bögar, med relativt hög risk för hiv, är något suspekt, då en sund människa förmodas eftersträva att inte smittas med hiv och därför framgångsrikt alltid väljer att ha skyddat sex. Allt annat vore irrationellt och måste undersökas närmare, så att man kan hjälpa dem, som fortfarande är fast i denna irrationalitet.
Detta förutsätter oskyddat sex som något i sig felaktigt och avvikande, vilket man i dessa studier undersöker som patologi. Man uppställer genom ett sådant tänkande normer för sexuella handlingar, där normbrottet blir att ha oskyddat sex och således att bli hivpositiv. Normbrott tenderar att laddas med skuld och sedan skam, vilket är en möjlig grund för det hivstigma som vi ser idag. Blir man smittad idag, uppdagas nämligen ett sexuellt ickenormativt beteende, jämfört med på 80-talet, då det vid ett hivpositivt testbesked handlade om att uppdaga en ickenormativ och således skambelagd identitet: homosexuell, droganvändare, prostituerad.

Detta visar på, inte att faktiskt hivpositiva måste bedriva forskning, utan att ett annat perspektiv är av nöden. Den ingång som denne respekterade forskare har är den priviligierades, dvs. den hiv-negatives: Hur kan man hindra att andra hemfaller för viruset? Intresset, så förefaller det mig, slutar där den de priviligerade är betjänade, dvs. att de förhindras från det oönskade och övriga lämnas åt sitt öde och används på sin höjd som studieexempel. Ämnet hiv skulle alltså vara att hindras från hiv, punkt.
Det är i grunden en, om än omedveten, serofob (jag använder här begreppet analogt med homofobi, serofobi alltså: hiv-fientlighet) inställning,eftersom en hivpositivs intresse gentemot sig själv inte kan vara att inte smittas med hiv (den är ju redan det). Prevention i meningen förhindrande av ny smitta, tjänar i sitt väsen hiv-negativas intressen. Att förknippa hiv med prevention är således att välja hivnegativas intressen framför hivpositivas. Detta ignorerar hivpoitivas intressen och är därför serofobt.

Herr K borde vara väl medveten om min parallel till den queerteoretiska vändingen i början av 1990-talet. Han borde förstå, att vändningen till queerteori innebar att upphöra att problematisera hbt-personer, att i stället vända blicken mot det, som skapar hbt-personer som problem, alltså den heteronormativa matrisen.
Just denna vändning anser jag är en ofrånkomlig del i hivpositivas emancipation. Detta går i linje med det poststrukturalistiska credot, att sluta tala om subjektet utan låta subjektet själv tala, om än ställföreträdande som ett talande ur subjektet. Att tala om subjektet skapar nya projektioner och främmandegör ett redan alienerat subjekt, medan att låta subjektet tala motverkar dessa tendenser och i sig verkar för att dekonstruera konstruktioner och främmandegöranden. Det var snarast detta som jag menade med min frågeställning.